1. Motorcyklarna

Ett intresse som följt med mig hela livet är intresset för motorer, maskiner. Det första fordonet jag minns som fanns i familjen var pappas MC , en Husqvarna 125 kubik.

Den var svart och hade handväxel vid tanken.  Bakpå fanns en dragkrok med ett snäpplås. Kunde då koppla på en liten 2-hjulig kärra bakpå motorcykeln. Minns att vi åkte till söndagsskolan på somrarna i kärran. Vi kunde vara 3 barn på kärran. Vi MÅSTE hålla händerna borta från hjulen.

Vagnen /kärran finns kvar. Den användes väldigt mycket under min barndom- att köra in ved, för lek.

Motorn var urplockad. Pappa hade använt den fram till 1954. Vi fyllde tanken med vatten så att det skulle låta . Ömsom åkte jag och ömsom Bror. Måste ha blivit miltals som vi drog denna hoj. Jobbigast var att dra den uppför backen upp mot Brandikberget. Väl uppe turades vi om att åka nerför backarna. Vi gjorde även hopp. Hoppen blev högre och högre . Till slut var vi nära att hoppa in i en stor tall varför vi slutade med hoppen.

Motorcykelintresset ökade vid 13-14 års ålder. Vi skaffade bl a en Rex Villiers 50 talsmodell. Svänghjulet hade ingen kil varför tändningen var svår att ställa in och behålla. Oftast fick jag springa , hoppa upp på motorcykel, lägga in växeln och hoppas på att den skulle starta. Var den riktigt tjurig så hjälptes Bror och jag åt. En sprang efter och pressade cykeln framåt och den andre körde. Men vilka körtimmar det blev på hojen. En del grannar började klaga på att vi var för unga för att köra MC. Mamma och pappa sa inte mer än att vi skulle undvika att köra uppe i byn. De förstod nog vad det betydde för oss att få köra.

Stark var mc:n var den inte- troligen var tändningen inte rätt inställd. Har en känsla av att vi nog drog den mer för att få den att starta än som vi faktiskt körde. Men vad gjorde det. Vi var glada när den gick. På hösten gjordes en bana i potatislandet. Ju blötare och lerigare desto bättre. Då fick vi mc:n att slira. Skitig blev man men leendet kunde nog aldrig misstolkas.

Motorcykeleran tog slut vid 17 års ålder. När jag en gång kom hem från Umeå berättade Roland- en gammal kompis och granne att han fått motorcyklarna av farsan.

Visst blev jag besviken för farsan hade inget sagt till mig eller Bror om att cyklarna skulle bort. Å andra sidan var väl ingen större skada skedd. Hade ju bil !!

Återupptog MC åkandet i gubbåldern men nu med bättre maskiner.

Skaffade mig först en japansk Kawasaki och därefter Yamaha.

Så mycket roligt jag ändå haft tack vare motorcyklarna

 

2. Traktor

Nästa bild framför mej är den första traktorn vi hade. Det måste ha varit omkring 1960. Pappa kom hemkörande med en blå traktor.

Det var en fotogendriven Fordson Major sk Höglundare- troligen en tidig 50-talsmodell. Den hade inte en trepunktlyft bak utan en så kallad skelleftelyft. Det gick inte att koppla på vanliga traktorredskap. Slåttermaskinen placerades tex mellan bak och framhjulen. Schaktbladet fram fästes genom en dragbom baktill på traktorn.  Konstigt nog funderade det.

Ännu otroligare var förgasaren. Den liknade inget annat jag sett förr eller senare. Den bestod av ett bränslerör ner till en platta av metall 15×15 cm vars insida var räfflad. När motorn började starta sög den in bränslet som värmdes upp av avgaserna som passerade  refflorna. Startade gjorde man genom att vrida på bensinkranen och när traktorn gått några minuter växlade man om till fotogen. Därefter gick den som en klocka. Enklare lösning på en förgasare finns troligen inte.

Oftast startade vi traktorn genom att veva igång den. Det fanns batteri men batteriet var som regel urladdat. Efter 2-3 vevdrag startade den som regel.

Det blev som regel Bror eller jag som använde traktorn. Vi plöjde, harvade , körde ihop höet på åkern. Mest spännande var det att köra traktorn i skogen. Man fick verkligen se sig för så att man slapp backa om traktorn lutade framåt. Den stora motorn, helgjutna framfälgar gjorde den framtung. Körde man fast fick man ta till kedjor, fästa kedjan i ett bakdäck och till ett träd. Sedan var det bara att gasa på, bromsa det hjul som inte var fast i kedjan. Som regel gick det bra att ta sig upp. Någon gång fick vi kalla på hjälp.

Minns speciellt en gång då vi skulle hämta virke vid Svartberget inte så långt från Hörnån. Jag körde. En liten myr i uppförslutningen måste passeras. Gasade på allt det gick. Konstigt nog körde jag inte fast trots att myren passerades flera gånger. Tror att både Bror och jag var stolta över bedriften.

Själv köpte jag en BM Viktor av 1957 års modell när jag 1998 flyttade från Arjeplog till Mullsjö. Sedan dess har den följt med mig. Den har gjort mycket nytta

 

3. Bilar

Jag var 5-6 år då första bilen i familjen inköptes. En Volvo PV 444, svart och fin. Tyvärr orsakade jag ett missöde i bilen. Hade sprungit upp till vägen för att möta pappa vid vägen i byn. Mjölkkrukan lastades in i bilen och pappa sa att jag skulle hålla fast den. Det var ju bara så spännande att få åka bilen. Glömde hålla i krukan och i kurvan 50 meter från gården föll krukan omkull. Blåmjölken rann ut på sätet. Jag skämdes. Pappa blev arg sa åt mig att hämta en kvist. Tog en gren från äppelträdet utanför köksfönstret. Satte mig och väntade. Ingen pappa kom. Mamma ropade in mej på mat. Ingen sa nåt om olyckan i bilen eller om straff. . Mamma gick ut till bilen och började torka . Mjölken fanns kvar i tyget. Dagen efter luktade det surmjölk i bilen. Mamma och pappa skulle åka till Husbondliden den dagen. Kommer ej ihåg om de åkte eller ej.

Några år senare köptes en dimblå Volvo 544. På den tiden fanns inte dubbar till däcken så snurr på ishalka var vanligt. Bror och jag fick agera bakvikt i bagageluckan mer än en gång. Minns speciellt e n jul då vi firade den hos mormor och morfar i Långsjö. Snön föll hela kvällen och när vi kom tillbaka till Mullsjö såg det omöjligt att köra bilen hem. Bror och jag kröp in i bagageluckan tillsammans med julklapparna. Farsan tog fart utför den stora backen och vi kunde känna hur snön svepte förbi. Farten saktade av och plötsligt blev det stopp. Bilen lutade och vi fick krypa ut ur bagageluckan. Bilen låg nere i diket bara ett par meter från en elstolpe. Kunde förstå att pappa inget såg pga den djupa snön som forsade över huven och framrutan.. Det var bara att gå hem ca 1 km i djup lössnö, Ingen skada skedd. Dan efter drog en traktor upp bilen, Slutet gott allting gott.

Bilden kan mycket väl vara från Mullsjö. Hur många gånger har man inte fått skotta loss bilen!!!

Vad bilarna fick utstå . Skador blev det. Minns ett tillfälle då Bror skulle köra hem ett lass hö. Det gick bra att köra in i ena porten på lagårn. Höet lastades av och han skulle köra ut bilen och släpvagnen. Det var inte bara att köra rakt utan genom en U-sväng. Framhjulen fastnade på ett par plank som låg på golvet. Bror gasade på men hann inte vrida tillbaka ratten nog fort utan hela bilsidan skrapades. Det var nog första och enda gången ja hörde pappa svära. Mamma kom och tröstade pappa. Efteråt hördes aldrig ett ord om det som hänt. Bror fick fortsätta köra bilen. Så även jag när väl nådde ner till pedalerna.

Den första bilen som Bror och jag köpte var en VW bubbla för 1 000 kr. Jag var då 17 år. Bror hade körkort.

Första gången vi skulle iväg med bilen var till Trehörningssjö en midsommar. Vi packa in tält mm i bilen. Startade den och den bara dog. Vi försökte igen men inget hände. Vi fick då låna pappas bil. Efter midsommaren kollade vi bilen. Skäms för att säga som det var för fel. Soppatorsk !!!!!

Vid ett tillfälle körde jag från Östra Gymnasiet till Tég med motorn varvande på högvarv. För att hålla ner varvtalet körde jag med bromsen nedtryckt .Felet var trasig vajer.

Bilen var inte särskilt bra på vintern. Att hålla framrutan isfri var en stor konst. Vi prövade med issprayer men vi lärde oss att kika ut genom små hål, Var det mycket trafik stannade vi och skrapade rutorna. Det var nämligen fel i röret från luftkylda motorn till framrutan. Satt man på vänstersidan bak nästan brände man sig i baken. Det var en befrielse att slippa bilen.

Nästa bil blev den Ford Zephyr Mark 6. Den hade en rak 6.cylindrig motor och handväxel vid ratten. Framtung som bara den men rolig att köra. Framsätet var helt. Bra då man var ute med en tjej. Kom så nära varann och många rymdes i bilen.

På den bilen lärde vi oss byta kolvringar, oljeringar, byta delar i växellådan, lackerade om den mm. Roligt hade vi. Tror nog att jag använde bilen mer än vad Bror gjorde. Vi gick då på Umeå Högre Allmänna Läroverk båda två.

Ekonomin klarade vi genom att sommararbeta och dessutom fick passagerarna bidra till omkostnaderna tex bensin. Den kostade då ca 75 öre per litern.

Sedan dess har jag haft många bilar, men aldrig en enda ny bil. Har bäst tyckt om japanska bilar. De hade mycket utrustning som var extrautrustning på andra europeiska bilar tex farthållare, elhissar.

Sigurd köpte sin första bil 1959 en DKW som har var väldigt stolt över.

DKW;n var föregångare till Audi, Volkswagen.

Sigurd med sin DKW

Sedan blev det en benvit BMC 1100 med små hjul. Farsan var tveksam till hur bilen skulle klara vinterkörning men det visade sig fungera bra.

När jag blev stor nog dvs vid 16-17 års ålder fick jag följa med till danserna. Fick då lära mig att vänta i bilen medan den kompis som träffat en tjej fick följa tjejen in i hennes hem och få en ” kopp kaffe”. Det kunde ta sin rundliga tid. Var det vinter var det inte kul för bilarnas värme var inte mycket att hurra för.

Det otroliga med Sigge var att han kunde höra om bilmotorn gick ojämt . Han hade en hörselnedsättning sedan födseln varför han var tvungen ha en skylt  som visade att  föraren var hörselskadad. Sigge  skämdes för denna skylten och jag förstår honom.