1. Min familj

Jag är född den 11 januari 1948. Förlossningen skedde på Sjukstugan i Nordmaling. Efter några dagar kom jag så till Mullsjö eller som gården kallades Sibirien. Där kom jag att växa upp tillsammans med mina 6 syskon. Sigurd, Lisen, Bror var redan födda och efter mej skulle Märta, Lena och Elly komma.

Min familj ,  Elly sov. Jag var ca 5 år. Tyra , Johan, Lisen, Sigurd, Märta,  Jag, Bror och längst ner Lena.

 

Jag och mina syskon med Brandikberget som bakgrund

Hela familjen samlad på mammas 41 årsdag

Min pappa brukade säga att han hade 1 och ett halvt dussin barn. Vi var alltså 7 barn och 2 föräldrar i huset. Trots att vi var så många barn saknades inget. Visst var det ont om pengar och vi fick inget utöver det nödvändiga. Julklapparna var få, födelsedagarna gick omärkt förbi- barnkalas förekom ej. Kläderna syddes i huvudsak av mamma. Det var stort när vi fick köpta kläder.

Vi hade inget överflöd men vi fick en trygg barndom. Vi lärde oss att ta hand om varandra i familjen och hjälpa till i hemmet. Visst förekom det bråk mellan oss barn men vi tog varandra i försvar utåt. Tryggheten har även en baksida.

Mamma ville inte att vi skulle fara upp till byn till skolkompisar utan fara direkt hem efter skolans slut. Däremot fick vi fara till badstranden och bada själva, åka skridskor på nylagd sjöis, åka skidor vart vi ville, köra bil när vi började nå pedalerna, köra traktor mm mm. Blev nog aldrig klok på varför hon inte ville att vi skulle ha vänner utanför vår familj. Möjligt är att det påverkat mig så att jag inte varit  bra på att odla vänskap under en stor del av mitt liv. Fick ingen träning , övning eller stöttning i att skapa vänskap utanför familjen som barn.

Däremot fanns ett intresse för andra människor. Den som fick känna av det var storasyster Lisen när det blev ” killdags ” . När hennes blivande man  Keith skulle presenteras berättar Keith att han blev alldeles stum och förskräckt. Alla Lisens syskon satt uppradade i köket i Sibirien,  sittande på stolar, bänkar  och var alldeles tysta. Vi bara tittade på honom.

Minns att vi  därefter inte lämnade dom ifred. Var de uppe i hennes rum kom vi dit, gick dom ut så följde vi efter.

Lisen tyckte inte det var så konstigt och Keith lärde sig alltefter att inte bry sig så mycket. Sa Lisen ifrån så gick vi och lämnade dom ifred förstås.  Lisen hade ju viss respekt med sig. Respect  Syrran

Keith kom att betyda väldigt mycket för mej senare under ungdoms- och studietiden. Han hade erfarenheter av arbetslivet som skapade en mer realistisk bild av vuxenlivet utanför studielivet. Blev lite av en ” motpol ” i de ibland alltför radikala politiska ideerna och tankarna. Tack för det Keith.

När vi fick främmande satt vi barn tysta, väntade på vår tur att ta av fikabrödet, maten eller vad det nu var. De ” främmande ”  skulle alltid få ta först. Så var det  inte bara hemma hos oss. Så var det för de flesta barnen  fram till 1960-talet

Tror att Tyras ” rädsla ” berodde på hennes upplevelser under sitt liv. Hon berättade  bl a om rädslan att bli utnyttjad, hennes behov av rättvisa, hennes behov av att skydda sina barn.

En sådan händelse hon berättade om var när hon i början av 40-talet  hade firat julen hos min farmor , farfar, brodern Bertil och hans fru i hemgården. De hade tagit hästen med vinterkälken och kört efter vägen på resan dit. Sent på julaftonkvällen skulle de åka  tillbaka. Det var inte så mycket snö, sjöns is hade lagt varför pappa tog genvägen  över sjön. I början gick det bra. Det höll sig vid stranden för att sen åka snett över sjön.  De såg att hästen fick arbeta allt hårdare  och upptäckte att kälkens medar låg  under vatten. De  sjönk allt djupare i vattnet. Till slut var vattnet så högt att mamma måste lyfta upp Sigurd, sonen , och hålla upp honom. Hästen jobbade på allt han kunde och till slut närmade de sig stranden och isen började bära igen. Väl hemma tog mamma hand om Sigge och pappa hästen som var löddrig och genomsvettig. Tror att såna händelser påverkade henne. Hon ville inte att vi skulle utsättas för faror.

Minns därför aldrig att mamma följde med ner till sjön när isen lagt sig.   Å andra sidan talade vi aldrig om att vi skulle ner till sjön och åka skridskor.

Däremot upplever jag mig som sedd som tonåring. Diskussionerna då speciellt med pappa var viktiga, förtroendet vi fick påverkade min självkänsla. Vet att mina systrar ej delar min uppfattning om våra diskussioner, att bli sedd, att vara lika värda. De tyckte  att de blev utanförställda, att de ständiga diskussionerna var jobbiga och störande. Pappa dissade gärna upp oss för att få en diskussion .

Det jag mest högaktar hos mina föräldrar var deras tolerans mot de felsteg man gjorde, – rökningen, dansandet och att de ej påtvingade religiösa tankar som att gå med i pingstförsamlingen. Hörde aldrig att de talade förklenade  eller bannande oss.

 

2. Min mamma Tyras uppväxt och liv

Gårdstunet i Långsjö

Tyra med några syskon i Långsjö

Tyra är uppväxt i byn Långsjö några mil väster om Vännäs .Hennes föräldrar hette Jonas och Ida.  Tyra växte upp i en familj med 14 syskon varav en blev bara 11 dagar. Ett annat syskon blev 2 år Hennes äldste syskon föddes 1906 och den yngste föddes 1925. Tyra var näst yngst i barnaskaran

Hon gick i skola i en grannby några kilometer från hemmet. På vintern kunde det vara besvärligt att ta sig fram. Bönderna plogade visserligen vägarna men det var ofta tung snö att gå i och helt eller delvis oplogat. Det fanns ju få bilar och andra fordon ute på vägarna. På vårarna var vägarna leriga.

Efter att ha gått 6 år i skolan var skoltiden slut. Tyra tyckte om skolan och speciellt syslöjden. Hon blev rekommenderad av skolfröken att utbilda sig till textillärare som hon hade fallenhet för. Föräldrarna ansåg sig inte ha råd att låta henne gå på utbildning varför planerna fick skrinläggas. Tyra talade ofta om att livet säkert skulle sett annorlunda ut om hon fått utbilda sig. Hon var därför mån om att vi syskon skulle få chansen att studera.

I stället fick hon gå ut i yrkeslivet som piga. Piglivet var inte lätt. Tyra berättade bl a att en bonde började kräva tjänster av henne som hon inte ville ställa upp på. Hon tog därför sin packning och for hem.

Hon fick arbete som piga hos Nymans i Mullsjö. Där kände hon sig välkommen. Som ny i byn var hon ett hett villebråd för byns pojkar. En som hon särskilt la märke till var John Jonsson. Han var mognare och gick bättre att prata med än de andra tyckte Tyra. De fick tycke för varandra och bestämde sig för att bli ett par. De gifte sig och blev min far och mor.

Mamma Tyra hade några viktiga ledstjärnor .Den viktigaste var omsorgen om oss barn. Vi barn kom före det mesta. Även om hon inte alltid hade tid för oss alltid så värnade hon om oss. Hon och pappa stödde oss när det blev dags att skaffa utbildning

Hon hade sin religiösa tro som hjälpte henne mycket. Även om hon gärna ville att vi barn skulle bli troende var det aldrig något tvång, Vi skulle själva bestämma om vi skulle gå med i församlingen eller ej.

Hon var alltid tolerant mot oss barn. Har ibland svårt att förstå att våra föräldrar aldrig sa ifrån när vi rökte i köket eller i vardagsrummet. Ej heller försökte mamma el pappa ” pracka på ” sin religiösa övertygelse.

När det gällde spriten var hon alltid tydlig. Hon tyckte att den enbart var fördummande. Även om jag kom hem påverkad eller bakis dagen efter bannade hon aldrig. Visste ändå så väl vad hon tyckte.

Minns inte att vi pratade så mycket om tjejer och sånt min mor och jag. Vid ett tillfäller som jag aldrig glömmer så puschade hon för att jag skulle gå till Ewa som skulle övernatta i bagarstugan. Vi hade varit på Lisens bröllop med Keith och jag hade som bordsdam Keiths systerdotter Ewa. Hon var jättefin, söt  så jag blev lite crush i henne. På natten när vi kom hem skulle jag gå upp till sovrummet men mamma stoppade mej och tyckte att jag skulle gå till Eva i stället. Hennes föräldrar hade inte kommit hem ännu. Tack Tyra för det.

Pappa John och Mor Tyra som nygifta

Visst är hon vacker på bilden

 

3. Tyra om varsel och skrömta

Förutom sin religiösa tro hade mamma en tro på det övernaturliga. I varsel som hon var med om och  som hon  inte kunde förklara  hände när hon bodde i Mullsjö, var gift och hade Sigurd hemma. Det var krig och pappa var borta på militärtjänstgöring. Hon hörde på natten steg som närmade sig huset men hon kunde inte se att det var någon. Skrämd gick hon tillbaka till sängen. Hon visste att John skulle få permission från gränsposteringen i Haparanda men ej när han skulle komma. Nästa natt hörde hon stegen igen, vågade inte stiga upp men när hon hörde bankningar på dörren gick hon upp. Där ute i snön stod John.

Hon minns speciellet ett tillfälle som hon kom på när vi pratade om vittra och annat skrömt som fanns ute i skog och mark. Hon var på väg till skolan när det direkt bakom henne dök upp en motorcykel. Hon blev erbjuden plats på cykeln utan att ett ord sades men hon skakade på huvudet och tackade nej . Personen åkte iväg och efter en kort bit var han uppsluken i intet.

Hon berättade om flera liknande händelser som inte kunde förklaras.

 

4. Min mamma.

Under de åren jag flyttade från hemmet har mamma och pappa fått mindre betydelse, inte för att jag slutat älska dom men för att jag börjat leva mitt eget liv utanför deras liv.

Har haft ett tudelat förhållande till min mamma. Hon var dels den som ömmade , tydligt älskade mej, såg till mej, skötte om mej, dels den som  irriterade mej.

Haft mycket dåligt samvete under årens lopp när det gäller min mamma.  Jag vet , förstår, inser intellektuellt vad min mamma gått igenom, samtidigt som jag haft svårt att acceptera, förstå varför hon ” gömt” sig bakom sina sjukdomar, svårigheter, avogheten mot andra människor. Hon har inte behövt  ”gömma sig ”. Hon hade så många positiva kvaliteer så att behovet att  ”  skylla ” på andra inte har funnits. Hon har stått upp mot andra när det behövts, har förmått att klara uppgifter som nutida människor i västvärlden  hade gett tappt inför. Hon har varit en sann hjälte i mina ögon.

Sedan hon blev ensam/änka förändrades hennes liv. Hon fick tid för sig själv, kunde  köpa nya kläder och livades upp. Hon hade i så många år ägnat sin tid åt sin sjuke man , men nu blev det hennes tid. Hon blev gladare och friare.

Mamma och Lisen i glädje. Så minns jag henne åren innan hon blev dålig.

 

5. Min mamma Tyra sista dagar

Jag hoppar direkt till mammas sista tid. När jag kom tillbaka till Mullsjö 1998 bodde min mamma i Gräsmyr på ett sevicehus. Åren gick och hon blev alltmer glömsk. Däremot tyckte hon att de boende blev så  ” gamla ”.Vi åkte runt i hennes hemtrakter, Långsjö, hennes mammas födelsegård, syskonens nya hem, hem till Sibirien.

Till slut fick hon flytta till Nordmaling till sjukhemmet. Hon fick bättre omsorg, levde upp- skrattade, men omvärlden blev att längre ifrån.

Fick ett samtal från hemmet om att hon inte hade långt kvar. Åkte upp och satt vid hennes sida. Jag höll hennes händer, kramade om henne, men hon var inte kontaktbar. Efter midnatt ökade andningsfrekvensen,  hon fick medicin. Andningen lugnades och  allt verkade lugnt. Efter ett par timmar upphörde andningen. Gick ut till personalen som bad mej sitta ner en stund medan de gick till Tyra. Fick gå tillbaka och där lyste  några stearinljus vid hennes sida. Hon var kammad, hade nya kläder och var så fin.  Fick sitta vid hennes sida  och ta ett sista farväl. Ett helt oförglömligt ögonblick. Älskar dej mamma.

 

6. Pappas uppväxt och liv

John föddes i Mullsjö 1915 . Hade 3 bröder Gösta, Erik och Bertil. Hade därtill 4 systrar  Irene och Hildur , Helga och Adele

John levde fram till 1984 och var då 69 år. Han drabbades av cancer som de flesta av hans syskon.

Pappas hemgård

Har förstått att uppväxten innebar mycket arbete från unga år. Fick delta i handgrävning av diken, bryta ny åkermark, skogsarbete, jordbruksarbete .

Han berättade inte mycket om sin barndom. Jag har ändå förstått att han fick utföra de tyngsta arbetena av bröderna eftersom han var stark. Stark blev han genom det tunga arbetet. Aga förekom som uppfostringsmetod.

Pappa med sina syskon omkring1920. Pappa är nr 2 från höger

 

Militärtjänsten gjordes vid I 20 i Umeå. Han träffade Tyra och de gifte sig och flyttade till Sibirien. Min älsta bror Sigurd föddes 1941 och visade sig ha hade hörselskador och hjärtfel.  Har förstått att det blev jobbigt för pappa men mamma tog verkligen hand om sin son.

Det blev krig och han kallades in för att delta .Mor Tyra blev kvar  på gården med sitt barn, djuren på gården. Hon berättade att det var en mycket hård tid. Det var mycket kallt vintertid. Vattenledningarna frös och hon var tvungen att dra hem vatten från bäcken med en hästdragen kälke. Ibland tippade kälken i den djupa snön och vattnet rann  bort. Blöt och kall var det bara att vända och lasta på nytt vatten. Utan  vatten skulle djuren dö. Ibland fick hon hjälp av farfar som kom. Under permissionen  kom pappa hem för att ordna med slåtter, vedförsörjningen, men det mesta fick mor Tyra ordna själv. Det var under krigsåren som hon knäckte sin fysik. Hon blev bl a stångad av tjurar, sparkad av hästen i nacken och huvudet när hon skulle ta in den skärrade hästen som blev rädd för åska.

Pappa placerades bl a vid försvaret  mot norska gränsen  när tyskarna erövrat Norge och därefter vid Finska gränsen fram till krigsslutet. Han ville inte berätta om sina erfarenheter från kriget. Mamma berättade senare  att han hade  mardrömmar om vad han varit med om i synnerhet från krigets slutskede när tyskarna brände och sköt mot flyende finnar och mot den som simmande försökte ta sig över Torneälven. De svenska trupperna fick inte skjuta mot tyskarna  för att hindra dom att prickskjuta mot de flyende.

 

7. Arvsskifte och nybyggarliv.

När pappas far dog delades jord och skogsmarken upp mellan bröderna förutom Erik som löstes ut pengamässigt. Vad systrarna fick vet jag faktiskt inte. På den tiden följde arvsrätten sönerna- tror  jag.

Pappas andel blev det som kallades Sibirien med ca 60 ha skog och  åkermark .Han fick börja med att  hugga, röja och odla upp mark.  I vart fall delvis. Minns stubbrytaren bakom bagarstugan. Den var ca 3 meter hög, Stod på 3 ben med vev kedja och en gripklo.

Stubbrötterna frilades, höggs eller sågades av. Gripklon – se ovan – sattes fast i roten och vevades så mycket som möjligt så att nya rötter frilades. Dessa rötter höggs av  och till slut kunde roten helt lyftas och köras bort. Som regel användes häst till att dra bort rötterna. Tallrötterna drogs till tjärdalen då rötterna innehöll mycket tjära.. Rötterna höggs senare upp till mindre bitar och användes i kolmilan för att göra träkol och till tjärdalar för att få fram tjära .På gaveln och baksidan av ladugården fanns flera rester av milor under min barndom.

Mor Tyra berättade att  kolningen var arbetssam och farlig. Kom för mycket luft in i kolmilan började den brinna. Då gällde .det att snabbt kasta på ny jord och slå  fast jorden  mot milan. Oftast var det mycket rök så rökskador var vanliga och farliga . Tyra berättade att hon under 40-talet var tvungen att själv ta hand om milan då pappa, farfar skadats av röken  från milan. Om milan brann ner var flera veckors ,  månaders arbete bortkastade .Kolet såldes till båtar och till järnvägen för att eldas i ångloken.

En del av kolet användes även som isolering i husen. Kolen gjorde att råttor och möss inte trivdes i isoleringen. Kolbitar eller kolstybb som det kallades fanns bl a i ladugårdsväggarna. Mellan den yttre raden av tegelstenar och den inre tegelstensväggen  blandades sågspån och kolstybb och gav en bra isolering. Fann även kolstybb i takisoleringen av bostadshuset när jag renoverade huset 1969.

Kolmila, delvis otäckt med jord

Mot vissa råttor hjälpte inget. Under senare delen av 40-talet kom stora skeppsråttor till gården. För att skydda kornet i sädesbingen  kläddes bingen med plåt. Råttorna kunde trots det ta sig in och äta. Pappa hade en 22;a som han pricksköt råttorna med. Han och Tyra berättade att råttorna to m gick till anfall mot vuxna människor. Fick skydda sig med en grep eller annat de kunde få tag på. I en stor råttfälla  i ladugården fanns skelettet kvar av en skeppsråtta. Den var stor. Förstår att katterna inte hade att sätta emot när råttorna gick till anfall. Arsenik användes bl a för att ta död på råttorna.

Sibirien användes fram till 1940-talet som  betesområde under somrarna. Då nyttjades även översvämningarna i Hörnån som varje år gödde markerna i dessa områden. Gödningen innebar att det växte väldigt bra mellan meandrarna  i Hörnån. Höet slogs med handkraft och vintertid kördes höet hem med häst och kälke. Vid ett tillfälle på 1960 talet följdes hela vår familj  till ställena där  de brukade ta reda på höet. Förbuskningen hade redan börjat och det blommade fullt med liljekonvaljer På andra sidan ån fanns ett litet härbre som använts vid övernattningar En fantastisk miljö.

I Hörnån  fanns det gott om öring som fiskades upp med spö . I min ungdom cyklade vi dit med metspön. Då fanns det en hängbro över ån. Bron ruttnade ner men det fanns ställen där man kunde vada över ån. Har läst att fisket är bättre nu än tidigare då dammar tagits bort i utloppet i Hörnefors.

Pappa tyckte om att läsa. Som ung studerade han jordbruksfrågor , växtförädling och blev kallad agronomen. Han hade kontakt med Lantbruksuniversitetet som det heter nu och provade olika sorters potatis, bärbuskar, äppelträd mm emma i Sibirien.

Var mån om att djuren skulle betäckas av bra tjurar så att mjölkproduktionen skulle bli hög och djuren friska.

Efter kriget blev det svårare att klara sig på det lilla jordbruket gav. Utbildade sig då till målare hos sin bror Gösta. Lärlingslönen 1946 var ett par kronor per timme. Efter 4 år var lärlingstiden slut. Fortsatte som målare fram till pensionen .

Han ville helst lägga ner jordbruket och flytta upp till byn på 70-talet men mamma ville ha kvar jordbruket och någon flyttning blev ej av.

Pappa ville slippa att vintertid trava fram i snön mellan gården och byn.

Visst blev det slitningar i äktenskapet.

Till slut orkade mamma ej längre ha kvar djuren i ladugården och efter en tid flyttade de upp till byn i Filadelfias lägenhet.  Båda trivdes däri vart fall en tid..

Efter några år flyttade de tillbaka till Sibirien. Minns att jag förberedde flytten genom att måla om i köket.

Pappa tyckte även om att läsa annan litteratur än den kristna. Köpte bl a ett band av författaren E Nord- tror det var ca 20 böcker. Jag läste alla.

Bland det sista han gjorde var att hjälpa mej att måla huset på Villagatan 24 i Arjeplog. Den näst sista dagen blev han påkörd i en korsning på Öberget i Arjeplog. Han sa inte särskilt mycket om det, han ringde mor Tyra som kom upp dagen efter och hämtade honom. Efter en tid fick han svåra smärtor i ryggen.

Några månader därefter ringde min mamma och berättade att pappa hade cancer i levern, njure och metastater i kroppen. Han fick behandling på NUS- sjukhuset i Umeå. Han opererades, men syddes ihop för att man kunde inte göra något åt svulsterna. Han strålades, mådde pyton, äcklades av dofter.

Det blev ett kaos i mitt inre. Hade svårt att förstå att min far skulle dö.

Han levde flera år därefter, åkte skidor ut i skogen, blev utmattad och blev hämtad, inlagd för behandling, hemskickad. Mamma orkade med , stödde, såg till att han infann sig för behandling. Försökte ge honom en värdig situation.

 

Pappa i kökssoffan under senare delen av livet. Han började t o m att gilla och acceptera katten när den la sig på honom.

Liggande på soffan tyckte han om att lösa korsord.

Den sista turen i skog och mark jag gjorde med pappa skedde i slutet på 70-talet. Hade med mig min skoter och kälke. Körde ner mot Hörnån till och sedan tillbaka upp till Brandikberget.  Det var en upplevelse även för far då det var hans första skotertur.

De sista åren i sitt liv var han märkt av sjukdom. Mitt sista minne från honom var när han låg på lasarettet i Umeå avmagrad, svag, orkeslös. Hade då med min egen familj- Ewa, Tobias och Elin. Förstod att det var sista gången jag såg honom i livet. Jag hade min familj att ta hand om och kunde ej vara med honom den sista tiden. Möjligt att min prioritering var fel men det var mitt beslut. Har tänkt många gånger på att jag gjorde fel. När jag slutligen kom tillbaka till lasarettet var det ett par timmar för sent. Han var borta med sina blånader, sin andning och sitt liv.

Jag har alltid känt ett speciellt frändskap med pappa.  Har upplevt att vi var rätt lika varandra, hade samma humor,  vi jobbade ihop från barnaåldern fram tills jag  gifte mig. Hans intressen har jag delat som att läsa,  samtala/diskutera. Vi kom alltid bra överens.

Pappa och jag i slutet av 70-talet

Visst hade han sina fel och problem. Förstått att han led av sina depressioner, sin längtan efter ett annat liv. Sina drömmar som inte kunde uppfyllas.

Saknar och älskar dej.