1.Snöröjning

Innan pappa fick plogbilen att ploga vägen hem så användes till en början hästen som dragare av en hemmagjord snöplog av trä.

Det blev för smala vägar och höga plogkanter i snön med dessa plogar varför bilarna körde fast.

Pappa fick ofta sela på hästen när han skulle iväg till jobbet. När han kom upp till vägen genom byn lade han upp tömmarna på hästens rygg, klappade till hästen och sa att han skulle gå hem. Hästen blev van vid det och gick snällt hem där mamma tog hand om den, sadlade av och ställde in hästen i krubban.

För att kunna köra bil till gården på vintern åtog sig Sörlen – en bonde från södra delen av byn att ploga. Han hade skaffat sig en Bolinder Munktell och en plog av stål som han monterade framför traktorn.

En BM Viktor med halvband och snöplog. En vanlig syn på 1950-talet.

Traktorn gick ej så fort varför snön trycktes åt sidorna och bildade höga plogkanter. När det började blåsa la snön av där det var plogat varför det blev svårare för varje gång att ta sig fram med plogen. Mer än en gång körde han fast. För att klara sig mot kylan fick han pappas vinterkläder som pappa använde i bister kyla när han körde med hästen. Den var fodrad med lammskinn och med ett kraftigt yttertyg.

För att minska snöavlägget på den plogade vägen satte vi upp snöskärmar efter vägen. Varje höst bar vi ut snöskärmarna som var vardera ca 4meter långa och 2 meter höga. Skärmarna var gjorda av bräder som var fastspikade på en kraftigare regel. Mellan varje bräda var det ett avstånd på ca 1 dm. Det gällde att fästa skärmarna noga , eljest skulle de blåsa omkull.Vinden och snön kunde därmed blåsa genom skärmen och bilda lä bakom. Det gjorde att snön la sig invid skärmen och inte la sig på vägen. Viss effekt hade skärmarna men mycket snö la sig på den plogade vägen ändå.

 

Nåt år anlitades en bandtraktor för att ploga upp vägar parallella med huvudvägen för att minska snöavlägget.

När vårstormarna med sunnanvind kom , minns jag att jag gick så nära plogkanten som möjligt. Vinden kunde vara så stark att jag upplevde att det var tomt med luft nära plogkanten. Gick då ut på vägen för att få luft. Och tillbaka in mot plogkanten igen. Det var med skräckblandad förtjusning jag vinglade fram på vägen. Kan det möjligen vara den upplevelsen som gjort att jag älskar att stå ute med ansikten vänt mot vinterstormen. Har upplevt i vuxen ålder denna känsla när jag varit uppe i fjällen vintertid och fått stå mot vinden och kämpa efter luft.

Till slut gav Sörlen upp och vi fick ploglastbilen att ploga vägen hem till gården. Lastbilen kom från grannbyn Gräsmyr. På flaket hade den ett lass med sand. Tyngden av sanden och snökedjor gjorde att den kunde få fart även i djup snö. Efter varje snöstorm stod jag och tittade på när plogbilen kom. Visste att den skulle köra fast i Lillbacken ca 300 meter från huset. Snabbt på med ytterkläderna och pulsa iväg till lastbilen. Inte för att vi kunde hjälpa till med något men fick oftast stå på lastbilsflaket medan han tog sig loss. Oftast fick chauffören backa mer än en gång innan han kunde ta sig uppför backen. Efter att ha kört fram och tillbaka upp till byn var det färdigplogat. Fick då hoppa av från flaket hemma på gården.  Några gånger per vinter kopplade plogbilen på en sidoplog/brytare så att han kunde bryta av plogkanterna. På senvåren kunde plogkanterna vara upp till 2 meter höga.

 

Plogbilen kom alltid till oss efter att alla andra vägar var plogade.. Minns att pappa tyckte det var jobbigt att måsta gå i djupsnön upp till vägen och tillbaka på kvällen när det var mörkt. Hästen var då såld så det fanns inget alternativ till att gå eller åka skidor. Vägsträckan var 1165 meter.

Trots snön försökte han ta sig hem med bilen. Ofta körde han fast och bilen fick skottas loss från snön . Snökedjor hjälpte inte alltid,.

Ett år, tror jag var 16 år, fick vi låna en baklastare för att ta bort snön från vägen. Plogbilen tog sig ej fram. Det var första gången jag körde en så stor traktor. Vilken upplevelse !

 

2. Lekar

Sommartid gällde andra lekar. Minns hur vi cyklade mycket. Upp till byn, till badstranden, ner till ån . En gammal uttjänt hästvagn blev en åkvagn för mina systrar. Bror och jag drog ofta vagnen med systrarna på. Det var inte helt riskfritt. Det visade sig att spikar stack upp varför de fick rivsår på benen och baken. Tror att leken slutade när vagnen delade sig och hamnade i diket. Men visst var det så att vi gjorde ”leksaker ” av det som fanns. Till sandlekar använde vi hemmagjorda väghyvlar, hemmagjorda bilar, kottar, ris och annat som fanns att tillgå. Pilbågar gjordes av enbuskar, pilarna av trästickor. Man träffade inte målet så ofta men vad gjorde det.

Ville jag själv att mina barn skulle få uppleva den ” brist ” på leksaker som vi faktiskt hade? Nej det är varken ” romantiskt ” eller något annat i denna avsaknad. Svaret ligger nog i att man måste förstå att ekonomin var helt annorlunda under min uppväxt. Ville jag få aktiva barn som skulle få använda sin fantasi i lekarna ute? Visst och vi försökte få aktiva barn.

 

3. Vardagen hemma

Mamma hade det dagliga ansvaret för familjen .Från morron gällde det mat till pappa innan han åkte till jobbet vi 6-tiden. Därefter var det lagårn som gällde. Djuren skulle mjölkas, mjölken silas och ämbaren rengöras.Mjölken skulle kylas ner i mjölkkrukorna innan de skickades iväg till mejeriet  Korna skulle ha hö och om höet var mindre bra tillfördes melass- en sorts svart sockerlösning som korna verkligen gillade. Det skulle mockas dvs dyngan kastas ut i dyngkasen. Det var ett tungt arbete. Korna skulle borstas i pälsen så att dom var rena och snygga. Grisarna hönsen och kalvarna skulle ges mat.

Vid sju väcktes vi barn som skulle till skolan.Minns speciellt en gång när det kunde ha gåttt galet. Mamma hade med sig ett stearinljus som ställdes på bokhyllan. Efter en stund såg jag att tapeten på väggen började brinna. Branden släcktes snabbt . Därefter användes inga stearinljus på mornarna.

Frukost lagades till alla. Det var ofta gröt, soppa och smörgåsar men ibland även rester från gårdagens middag.

Därefter klädde vi barn på oss ytterkläderna och gick till skolan. Ibland behövde vi hjälp med kläderna förstås. Kläderna var inte lika praktiska då som nu. På vintern hade vi pojkar gråa vadmalsbyxor som tålde kyla och väta. Innanför hade jag livstycke som häll upp stickade långa strumpor. Handskar med varma vantar , halsduk och vintermössa. Vi behövde mycket och varma kläder. Vi skulle ju gå några kilometer innan vi var framme i skolan.

När barnen var i skolan städade mamma, bakade bröd, tvättade kläder, diskade och förberedde lunch till hemmavarande barn, Mellan 2 och 4 återkom vi barn från skolan. Då fick vi alltid smörgåsar, varm choklad. Minns särskilt väl mammas ” falska riddare ” gjorda på torrt vetebröd som doppades i lite mjölk, stektes på stekpannan i smör. Brödskivorna sockrades och till drack vi mjölk eller choklad. Ibland vankades våfflor eller tunna pannkakor. En annan mammaspecialitet var sockerkakssmet som hon stekte i stekpannan eller i plättpannan. De var runda, ca 5 cm runda plättar. De smakade fantastiskt gott.

Middag blev det när pappa kom hem från arbetet vid 6 tiden på kvällen. Han hade då med sig mjölkkrukan med  blåmjölk. Hade han långt att åka fick han äta senare. Det var ofta rätt kraftig mat, ofta kött och potatis, någon gång fisk. Speciellt efter att kokt kött serverats blev det buljongblöta med stekt fläsk . Sigurd ville hellre ha mjölkblöta dvs Hembakt tunnbröd som kokades några minuter i mjölk. Var själv aldrig förtjust i mjölkblötan .

Makaroner hade börjat komma och favoriten blev makaronipudding med en stor klick smör.

Efter middan skulle djuren tas hand om igen.-mjölkas, utfodras och skötas om. Ibland skötte pappa om kvällsmjölkningen men oftast var det mammas uppgift. Vid 6-7 års ålder fick vi börja hjälpa till med ladugårdsarbete. Höet skulle dras fram, halm läggas under korna i deras spiltor så att de skulle hållas rena och varma, dyngan skulle skottas ut.

När ladugårdsarbetet var klart skulle vi barn läggas, stoppas om så att vi skulle ha det skönt.

Tandborstning var på den tiden inte så vanligt innan läggdags. Tänderna blev lite därefter. Redan i första klass lagades mina tänder på tandvården i Nordmaling. Tandläkaren var en stor kraftig polska. Satt man inte stilla tryckte hon fast en med armen och gjorde sitt jobb. Otäckast var nog när hon skulle bedöva området kring den skadade tanden. Gjorde ont när sprutans innehåll trycktes in i tandköttet. Borren var remdriven- säkert lite svårhanterlig men fungerade bra. Däremot vibrerade det kraftigt i munnen när trycket mot tanden blev stor- då speciellt vid putsningen Som fyllning användes amalgam- en kvicksilverblandning som var hållbar men var nog lite giftig för kroppen. Har fortfarande kvar amalgamfyllningar i mina tänder. Först på 80-talet kom plast att ersätta amalgamet i större skala..

På kvällen skulle ytterkläderna ses om, torkas och eventuellt lagas. Strumpor skulle stickas, lagas, utbyten inför nästa dag tas fram.

Arbetsdagen ör mamma var slut vid 10-tiden på kvällen. Det fanns säkert inte tid för någon ” egentid” när vi växte upp. Att förhållandena höll mellan makarna är otroligt. De hade ju inte tid för annat än arbete och arbete Jag minns att mamma var slut, utarbetad under långa perioder. Inte blev det lättare när barn blev sjuka. Pappa var därtill borta på arbete i långa perioder. Han arbetade som målare i Storuman, Åsele, Vindeln och på många andra arbetsplatser och bodde då borta under veckorna. Mamma fick då själv dra hela lasset med barn, djur, hushåll, skötsel av fastigheten och allt annat som hörde till.

 

4. Vinterveden

Det var säkert inte lättare för pappa som arbetade borta under dagarna och även halva lördan. Han kom hem sent och på den lediga tiden skulle tyngre arbeten i jordbruket och ladugården göras. Vedbränslet tas fram ur skogen. Träden skulle sågas ner, fram till mitten av 1950-talet med sågsvans. Därefter började motorsågar komma som inte var så stora och klumpiga. Pappa köpte sin Maculloc i slutet av 50-talet.  Stammarna skulle kvistas sågas i lämpliga längder 3-4 meter. Sedan skulle stammarna köras hem till gården, läggas upp på hög.

Timmerlass efter häst.           Avverkning med timmersvans

I april/maj sågades veden till 35 cm bitar och klyvas. När Bror och jag var lite större(8-10 år) deltog vi skogsarbete och vedhanteringen. Jag skötte som regel om att lyfta klingan på sågen, pappa matade fram veden och Bror kastade veden på högar. Alltefterhand blev vi snabbare och säkrare. Ibland hann Bror inte mata bort all ved som sågades . Speciellt lite klenare virke där jag höll upp klingar och pappa slog av veden i mindre bitar. Det värsta som kunde hända för mig i vart fall var att spån flög in mot ögonen. Då var mamma alltid bra att ha. Hon använde tungan för att ta bort damm och smuts från ögonen. Tack mamma.

I byn fanns några vedklyvar som gick mellan olika fastigheter. Den vi använde var en stor tung sak som var eldriven. Elmotor spände en remskiva som låg an mot vedklyvens hjul. Hjulet var av massivt trä ca 2 meter i diameter. På trähjulet var 2 yxor fastskruvade en på varje sida. När motorn var igång snurrade hjulet runt. Då gällde det att stoppa in vedträet in mot hjulet och yxan vid rätt tidpunkt. Genom att hjulet var så tungt kunde den klyva björk som var 30- 35 cm i diameter. Stoppade man in vedbiten i fel tidpunkt så slog biten tillbaka mot kroppen. Minns aldrig att vi gjorde illa oss. Någon gång fastnade fingrar mellan i sprickorna i träet och man fick en blånagel. Då var de bara att se till att man höll och träbiten på rätt sätt.

Att vi barn skulle delta var något självklart. Det var en del av lärandet så att föräldrarna skulle kunna åka bort och djuren skötas om. Vi skulle även lära oss laga mat, baka mm . Storasyster Lisen fick ta det stora ansvaret är föräldrarna var bortresta eller på möten.Inte alltid en helt lätt uppgift med bröder som inte ville hjälpa till eller retades.

När mamma och pappa åkte till Husbondliden  utanför Lycksele 1 vecka eller när de reste på semester till Norge 1-2 veckor varje sommar efter skördearbete fick de hemmavarande barnen sköta djuren. Ibland hade man tur. Då fick man följa med på resorna, ligga i tält, se och uppleva en massa spännande saker.

Ett år fick Bror och jag följa med. Mest minns jag Trondheim. I Katedralens väggar fanns spår av kulor. Nere vid hamnen skedde upprensning och återbyggnad efter kriget där Nazityskland  annekterade Norge. Nåt verkligt intressant hände ute på Trondheimsfjorden. Ett  stort tyskt krigsfartyg höll på att demonteras ute i fjorden. På stranden fanns en plåtlåda som kom från fartyget. Vi tog hand om den. Pappa kunde inte förstå vad vi skulle med lådan till. Till slut fick vi lasta in den i bilen. Det sista jag minns av lådan var 1998 då jag renoverade ladugården.

Tyska ubåtar i Trondheims hamn under II världskriget.

Innan vi fick följa med till Husbondliden hade vi barn ett ackord. Vi skulle lada/bära in all ved för året . Det var stora vedhögar. Tror att vi eldade upp i vedpannan och spisen i köket 35-40 kubikmeter ved. Kul var det aldrig. Vi barn fick säkert hålla på en hel vecka innan allt var inne. Belöningen såg vi alltid fram emot. Fick följa med vartannat år. Alla kunde inte följa med varje år. Vi turades därför om .

Tältet var stort, hur många tusen människor som rymds i tältet vet jag ej. Det som lockade mej var allt som hände utanför tältet. Är fanns försäljare av godis, våfflor, tjejer.

Vad jag kan minnas så var det mycket ovanligt på 1950 talet att barn fick åka med på semester. Hörde aldrig att någon annan i klassen berättade om att de rest utomlands under skollov och semester.   Semester var i praktiken  något som inte förekom ute i landsbygden. Under semestern skulle jordbruket, skogen , veden, huset skötas om.  Vi var priviligierade på det sättet.

 

5. Hemmavid

I köket fanns en vedspis som mamma eldade upp varje morron innan hon gick till lagårn för att mjölka korna. En dag kom Bror och jag på att vi kunde göra vägar med kolbitar från vedspisen. Vi hade kul och gjorde vägar som vi körde våra vagnar på. När mamma kom in ropade hon till och vi förstod att vi nog gjort något fel. Vi fick hjälpas åt att rengöra golvet.

 

6. Golvet lackas

Strax före julen lackade pappa alltid golvet med härdlack. Den luktade starkt. Såg alltid fram till morgonen efter lackningen. Klev upp före alla andra. Drog på mig sockor . Tog fart några steg uppför trappen och skjutsade på det hårda lackade golvet. . Köksgolvet var större än det i hallen . Där kunde man halka omkring. Skitkul.

 

7. Bikuporna

Framför bagarstugan fanns 4 bikupor. Pappa hade igång dessa bisamhällen och vi fick honung varje höst. Minns honungsslungan, den bars in i köket. Den var stor och tung med en handvev. Pappa bar in vaxställningarna in till köket. När den var full av vaxkakorna med honung så började vevningen så att honungen slungades ut mot kanterna och rann ner i burkarna.

Tyckte att pappa var så modig som kunde öppna bikuporna och ta ur eller lägga in nya vaxställningar . Han hade en liten rökpuffare. Eldade med näver , tror jag, som han tände på så att det rykte. Röken gjorde bina lugna. Under vintern lade han in en speciell upponedvänd skål med sockervatten i så att bina skulle få näring och överleva. När jag var 5 år togs bina bort. Bikuporna var kvar och då lekte vi i kuporna. Även när det regnade kunde vi vara i kuporna. Där inne var det torrt och skönt.

Pappa hade även medicinsk nytta av bina. I slutet av 40-talet hade han på våren fått ischiasbesvär. Han försökte bota sig genom att kyla ner kroppen i kallkällan ( och höll inte på att ta sig upp) , försökte med värme-kattskinn var speciellt varma och mjuka. Inget fungerade. Beslöt sig då för att enligt gammalt recept sätta sig framför bikupans ingång. Drog ner byxorna och slog mot kupan med handen. Bina kom ut arga och bet honom i ryggslutet. Giftet hade en förlamande effekt. Efter några dagar var han kvitt besvären.

Ordspråket säger ju Ont skall med ont fördrivas.

I normala fall var bina fogliga. Minns aldrig att jag blev biten av dom.

 

8. Höskullen

Mina bästa minnen har jag från slåttern och höskullen. Att leka i höet var tillåtet, vi gjorde gångar i höet. Ofta var det trångt mellan höet och taket. Då fick man se upp med spikarna i taket. Det var massor av dem. När ladugården byggdes var taket beklätt med takspån. Varje spån var fastspikat med flera spik, så det fanns tusentals av dem. Kläderna revs nog sönder men mamma klagade aldrig. Vi hoppade och stojade i höet tills hödammet stoppade leken.

 

9. Ladugårdsliv

Vi fick följa med mamma till lagårn och  hjälpa till med att dra fram hö. Ge grisarna matrester från köket. Blanda i lite gröpe dvs grovt mjöl och lite mjölk i mathon. Var alltid svårt att röra om då grisarna bökade om med trynet i maten. Ibland fick man klättra över grinden in till grisarna och klia dom på ryggen. Det var stickigt. Grisarna tyckte det var skönt speciellt om man kliade dem bakom öronen. Grisarna var alltid renliga av sig. De hade en speciell plats där de bajsade. När de låg , sov de alltid på en torr plats i kätten. Nån gång kunde grisarna ta sig ur kätten. Då fick vi hjälpa till att mota dom tillbaka till kätten.

 

Korna kalvade som regel en gång om året. Vi kunde därför ha ett par kalvar varje år. Tjurkalvarna fick växa upp tills de blev ca 1 år.

En liten tjurkalv på bete. Nyfödda kalvar kan vara de vackraste djur man kan tänka sig.

Därefter blev de för stora och de skickades därför till slakt. Minns att vi slaktade nån enstaka tjurkalv hemma, med oftast skickades de till slakteriet. Mamma hjälpte alltid till med att leda in kalvarna till lastbilens flak för att kalvarna inte skulle bli rädda. Mamma var alltid stolt och glad över sina djur. Hon slog aldrig djuren, våld fick inte förekomma. Däremot tog hon tag i svansen och styrde djuret dit hon ville. Att slita och dra i nosringen var inte att tänka på. Tjurarna blev alltid lite fogligare om man höll i nosringen med lätt hand.

En vårdag skulle Bror o jag ta ut en liten tjurkalv på grönbete. Vi satte på en grimma/halsband och en lång kedja. Det gick bra att ta ut kalven. Men när i skulle slå ner jordpinnen satte kalven fart. Vi hade inte en chans att hålla jämna steg. Den sprang förbi lagårn och ner mot bäcken. Där försvann den. När vi kom fram låg den darrande nere i det djupa diket. Vi hjälpte den upp oskadd, Den följde fromt hem igen. Vilket äventyr!

Det mest genanta var när jag skulle ta med en ko som bar brunstig till en bonde uppe i byn. Det var några kilometer att gå. När jag kom fram bands kon fast, tjuren togs ut  och gjorde sitt. Därefter var det att gå tillbaka hem.  Vad som var genant minns jag inte, det var väl själva akten skulle jag tro. Minns att det blev en kviga, som efter några år blev en mjölkko.

Visst fick man sköta mjölkningen, men nån fena på att handmjölka blev jag aldrig.

Som tur var hade vi mjölkmaskin. När den sattes igång blev det undertryck i rören och mjölkkopparna.  Efter att ha tvättat av kons spenar kunde mjölkningen börja  En efter en träddes kopparna på spenarna tills alla fyra satt fast.  Kopparna klämde på spenarna så att mjölken  ”kramades ” ner. En del kor kunde vara kittliga , då fick man koppla på sparkskydd på kons bakben. För att all mjölk skulle tömmas ur juvret skulle man  krama juvren. Oftast gjorde jag det inte. När mamma och pappa kom hem efter 2 veckors semester sinade djuren som regel. Tror att mamma fick jobba hårt för att de skulle mjölka normalt igen. ( Hon fuskade genom att handmjölka- tror jag) eller så var hon en fena på det.

Efter  och under mjölkningen skottades dyngan ut till ” dyngstan ”. Korna skulle borstas- en av de trevligaste jobben. Djuren älskade det. Pälsen blev blank, fick lyster och korna tackade med våta kyssar på händerna. Till sist fick de torrt  hö och om höet var dåligt lite svart melass.

 

10. Grisslakten

Så här kunde det ha gått till

Idag har vi slaktat grisarna. Det gick till som en helt vanlig grisslakt går till.
En helt vanlig grisslakt går till så att slaktaren ringer på morgonen och säger att han har diskbråck. Vi har aldrig slaktat en gris, men får och älg och hjort så hur svårt kan det vara? Egentligen?
Vidare går en helt vanlig grisslakt till så att en make och medhjälparen åker till slaktaren som har diskbråck, och hämtar nödvändig utrustning; skållningsbalja, kedja, harts, termometer, en klo, en galge och massor av råd hur man ska göra. De kom ihåg allting utom råden för dem tappade de bort på vägen hem. Under tiden söker en fru efter slaktknivs-setet som hustomten naturligtvis lånat precis idag. Tur att  hustomte inte behövde knivar idag för deras knivar var där de skulle vara.
Sedan huggs det ved och det eldas i två vattenvärmare för att koka vatten. En fru hugger sig i knät med en yxa.
Sedan går en make  till hagen med ett gevär. En fru haltar in i huset, lägger sig med täckbyxor och vinterskor i schäslongen och läser maniskt i en bok.
En make  kommer med en död brun gris till skållningsbaljan och börjar ösa vatten och pratar. En fru går ut och öser vatten och gråter.
Vidare går en helt vanlig grisslakt till att grisen skållas i för kallt vatten och en fru gråter och ryter åt maken som häller kallt vatten i det varma vattnet. Maken ryter tillbaka.
Sedan kramar maken frun och frun säger förlåt och sedan gråter ingen mer och alla pratar i normal samtalston. En fru, en make och alla känner sig lättade.
Sedan eldas det mer och vattnet blir hett och det går lätt att skålla grisen. Samtliga blir ännu mer lättade.
Sedan lyfts grisen upp ur vattnet och en make, en fru  häller vatten och skrapar med en kniv i en mindre evighet. Sedan öppnas en gris och under noga koncentration tar en fru  och maken bort urinblåsan och nickar nöjt till varandra då det gick väldigt smidigt. Sedan släpps alla tarmar ut och så kommer en till urinblåsa fram. Det var konstigt tyckte en fru och en make.
Sedan står en fru bakom grisen och skär runt analöppningen och sedan står hon med ett gris-rövhål i handen och väntar medan en make och en Mats står på framsidan om grisen och funderar hur man ska skära lös ändtarmen bäst i ett stycke. En fru tycker att det tar för lång tid.
Sedan skär sig en fru i handen.
Sedan är allt klart med första grisen i en helt vanlig grisslakt och en make går med ett gevär till hagen. Och sedan börjar allt om. Förutom att nu är vattnet alltid nog hett och en fru ryter ingenting. Hon bara gråter ett tag.

Verkligheten

Var inte gammal då jag första gången fick vara med om grisslakten. Den skedde som regel i oktober månad. Min och Brors uppgift var att hålla grisen medan slaktaren Evert, en granne till oss, sköt med sin slaktmask. Minns att jag var rädd för att kulan skulle skjutas in i min fot. Det hände aldrig. Efter skottet skulle frisen hållas fastlåst mot ladugårdsgolvet  och Evert tog reda på blodet. Därefter var det min uppgift att röra om djurets blod i en hink så att det inte skulle tjockna. Hemma hos oss tog vi aldrig reda på det. Evert däremot ville alltid ha blodet för att göra blodpalt, blodbröd. Därefter fick man hjälpa till med att ta bort hårstubben på grisen. Hett vatten slogs över grisen. Med an vass kniv skrapades borsten av. Svårast var det vid klövarna med alla dess veck. Köttet bars in till bagarstugan där det hängdes upp eller las på ett bord för att kylas ner

När den första frysen kom underlättades verkligen tillvaratagandet av köttet. Då kunde köttet förpackas i plastpåsar och frysas in. Dessförinnan fick köttet torkas, kokas eller saltas. Efter kokningen lades köttet i glasburkar. Värmdes upp i speciella kittlar, locken blev tätade med gummiringar så att när konserven kyldes ned blev det ett undertryck som gjorde att det blev vacum. Vacumet gjorde att köttet klarade sig bättre Ett halvår eller mer kunde köttet/ konserven klara sig och fortfarande vara gott.

Dessa konserveringsburkar i glas fanns kvar under många år efter att frysen ersatte burkarna för köttförvaring. De blev i stället bra till sylt. Blåbärssylten var alltid känsligare för luft än lingonsylten.

Sylten kunde hålla i många år i dessa burkar om man fått till ett bra vacum.

Även saften kunde klara sig länge. Minns att mor Tyra var lite rädd om den ” jästa” saften. Den blev väl lite alkoholhaltig , kanske ett par procent som mest. Men Tyra ansåg att det var gott och bra för blodet. Hon led nämligen av för låga blodvärden under många många år.

 

11. Slåtter

Under slåttern fick man till en början räfsa upp höet från dikeskanterna .Inte roligt alls. När jag blev lite större och kunde börja hantera lien började ett annat slit. Kul var det aldrig men det var bara att göra. Ofta stöp liebladet i marken och blev slött. Fram med brynet för att vässa upp lien. Ibland gick det inte att bara bryna upp lien. Då fick man ställa sig vid slipstenen och dra den runt. Pappa ville att man skulle dra med jämn fart. Skulle flera liar , oftast tre stycken, vässas var jag döless på det.

Fram till 1954 hade vi egen häst. Den vara av norsk art. Inte så stor men snabb. På slåttern drog den slåttermaskinen och den stora räfsan. Då fick man inte komma för nära maskinen. Minns att bremsen flockades kring häste. Pappa smorde in hästen med tjära för att freda den . Det hjälpte men jag minns alla brems som sög sig fast.

När höet slagit fick det ligga på marken 1-2 dar därefter hässjades det upp.

 

 

Hässjor

Hästdragen slåttermaskin

Vi hade båda typerna av hässja. Dels den med stolpar nedslagna i jorden med ca 1 meters mellanrum och med ståltråd som höet lades på. Dels den typ som avbildas ovan.

Den nedersta typen av stolpar de sk ” stölarna” användes mest och även till att hässja kornet . Det var vackert att se dessa långa rader av stölar med korn. Kornaxen var vända mot söder för att kunna torka så mycket som möjligt. Kornkärvarna kunde inte köras in förrän kornet var torrt.

När hästen sålts började vi använda personbilen i jordbruket. Tror att det var under den tiden då bilen användes i slåtterna som jag tränade upp snabbheten i benen. Bror som var större fick äran att köra den nya Volvo PV 444 . Mitt jobb- frivilligt- var att gå el springa bakom hösläpräfsan. Den var 3-4 meter bred med långa spetsiga stål som låg an mot marken. Stålen kom därför under höet på marken. När lasset började bli stort nog drogs höet till hässjan . Ibland störde släpräfsan jordgetingarna. Då hittade Bror och jag en lösning. Om jag sträckte upp handen skulle han öka farten på bilen. Då gällde det att hålla sig fast i handtaket och springa.

Roligast med slåttern vara att köra in höet. Jag fick oftast stå på lasset och ordna till höet så att det inte skulle tappas under färden från hässjan till ladugården. Det mesta höet kördes upp via uppkörningsbryggan och lastades av där. Vi var oftast 4 stycken- jag, Bror, Sigge och pappa. Vi hade var sin grep med långt skaft och kunde därför pressa av höet. Höloftet var så stort att hästen kunde vändas där uppe och även bilen när den började användas i slåttern. För att bilen inte skulle slira sattes vinterdäcken på och en cementsäck las i bagageluckan. Fick oftast sitta på lasset när hölasset kördes upp på loet. Vi körde in höet med en vanlig bilsläpvagn. Vagnen hade fjäderdämpning och dåliga stötdämpare. Det hoppade och svajade, det rök om däcken och man fick trycka sig ner i höet så att man inte slog i dörrkarmen. Tur att ingen nånsin gjorde sig illa. Nån gång hände det att man rullade av och hamnade på veden vid sidan av uppkörningen. Aldrig att man skulle klaga för då fanns risken att det var slutåkt på hölasset.

På våren efter höstplöjningen var det dags att köra ut kodyngan. I början lånade vi en häst som drog dyngspridaren. Sedan byggdes den om så att den kunde dras av traktor. Vi pojkar fick hjälpa till med att handlassa dyngan till dyngspridaren. Det var ett tungt arbete. Dyngan var blandad med halm varför den blev seg att jobba med.

 

12 Skörda kornet

Korn såddes varje år. På hösten kördades kornet. Kornet användes mest som gröpe till grisarna. Det grovmalda kornet blandades med blåmjölk och matrester som potatisskal och andra rester. Det bästa kornet maldes till kornmjöl som användes till tunnbrödsbakning. När kornet var matat ( kornet var moget och fullmatat) var det dags för att skörda kornet. Det måste göras innan frosten slog till för då förstördes hela skörden.

Det sexradiga kornet kapades ca 20 cm ovan marken Skördebindarna bands ihop i buntar ca 25-30 cm tjocka och släpptes ner på marken

Traktordragen skördebindare för korn

Dagen efter bars stolpar/stölarna ut på åkern och slogs ner i marken. På toppen var den spetsig .Kornkärven spetsades på stöln så att kornkärven hängde neråt så regnvattnet kunde rinna av . Kornet fick då torka några veckor. I senare delen av augusti fick vi skördelov från skolan för att kunna hjälpa till med tröskningen. Alla kärvar kördes då in i ladugården i väntan på vår tur att börja tröska

Vi hade inte de stora takade kornhässjorna. En av våra grannar hade en sådan. Den var ca 20 meter lång i dubbla rader och ca 8 meter hög. Kornkärvarna fick lyftas upp med ett spel och läggas mellan stänger. Måste ha varit jobbigt att stå och ta emot kärvarna men även att dra i repet som lyfte upp kärvarna från marknivån. Kärvarna torkade säkert bättre i korhässjan än ute på åkern utsatt för regn , dis och dugg.

Kornhässja med tak

 

13. Tröskning

Tröskningen var spännande. Tröskverket kördes hem. Den var gul, lång och bestod av flera separata delar. Själva tröskanca ca 5 meter lång och kopplades ihop med en fläkt som blåste upp halmen på ladugårdsvinden.

 

Pappa skötte matningen. Han hade en speciell kniv fäst i handen, skar av snöret som band ihop kärven. Om han ej delade på kärven tillräckligt mycket ” råmade ” maskinen till då det gick för tungt. Kornet slogs lös från strået och sållades sedan så att enbart själva kornet blev kvar. Vid sidan av tröskverket fick jag stå för att fästa säckar på utmatningen av kornet. Dessutom ingick det i arbetet att fösa halm och boss in i fläkten. Arbetsplatsen var dammig och de vassa delarna av kornet hamnade tyvärr ofta i ögonen. Då var det bara att springa in till mamma som rengjorde ögat med sin tunga. Tack mamma för det.

Ljudnivån var hög, det var dammigt och tungt. Men aldrig att jag ville slippa från. Det var spännande att montera ihop alla rör som gick från fläkten upp till vinden, justera elmotorn så att den skulle dra bra. Allt var remdrivet på den tiden. Det gällde att undvika de  breda remmarna 10-12 cm breda som dels drog själva tröskan, fläkten och alla sållar. För att banden inte skulle slira avvändes tjära eller annat liknande klibbigt.

Som regel klarade aldrig säkringarna av all den energi som behövdes för att driva den stora elmotorn. Pappa gjorde därför så att han gjorde öglor på varje kabel, lyfte upp kabeln på inkommande elledningar och slapp därför riskera elbrand i huset. Han gjorde några försök med att slå in spik i säkringarna men de blev för heta och risken för brand blev för stor. Tur att Vattenfall inte såg hur det gjordes då hade det säkerligen blivit böter för ” elstöld”.

På 60-talet var det roliga slut. Då kom skördetröskorna som gjorde allt arbete vid en och samma tidpunkt. Kornet kördes då till torkning hos någon granne som hade en kornfläkt.

Minns ändå den första skördetröskan. Den var grön med ett brett slåtteraggregat i fronten. När den körde blåste halmen ut bakom tröskan. Till och från kontrollerades att inte kornet sprutade ut. Då justerades maskinen så att den slog bort kornen bättre. När behållaren för kornet var fullt lastades kornet över till en släpvagn och kördes bort för torkning.

Det var viktigt att kornet var fullmatat det vill säga ordentligt moget och torrt innan skördetröskan kallades in. Var kornet omoget eller blött fungerade skördetröskorna dåligt. Mycket korn blåste då ut tillsammans med stråna.

 

14 Plöjning av åkern

När hästen sålts lejdes en av bönderna i byn att plöja upp åker som skulle sås med korn. Barrlund hade en Grålle dvs en Massey Ferguson. Den var lätt och klarade av att dra en enkelplog även där det var blött på marken. Visst körde han fast ibland men då fick man hjälpa till med att dra fram kvistar, grenaratt lägga under bakhjulen. Som regel gick det bra att ta sig upp. Man fick inte låta traktorn slira för mycket så att den sjönk för djupt ner i leran eller myren.

Jag tyckte det alltid var spännande att titta på när traktorn plöjde bakom ladugården eller nere på myren. Risken/chansen att han skulle köra fast var störst där. Så fort traktorn körde fast sprang jag dit. Fick då lära mig hur man kunde ta sig loss. Fick nytta av det senare när jag själv körde fast med traktorn

När vi fått egen traktor på gården beslöt Bror och jag att vi skulle plöja upp några hektar åker. Det var första gången vi gjorde det. Vi hade en gammal plog som drogs efter traktorn. Den hade 2 hjul som bar upp plogen. Vanlig plog kunde vi inte använda då traktorn inte var utrustad med trepunktslyft . Vi försökte ställa in den så att jorden vändes rätt. Efter ett antal omställningar funkade den perfekt.

Vi bytte av varandra att köra. Jag tog till och med ledigt från skolan för att plöja – så roligt var det. Vi hjälptes åt med att köra ut dyngan och harva ned den. Vi körde varv på varv tills vi tyckte det var jämt nog. På hösten när kornet skördats fick vi vårt erkännande av farsan. Enligt honom var det den bästa skörd han fått på åkern. Visst hade vi rätt att vara stolta

 

15. Åska

Minns från min barndom att det åskade mycket. Vårt hus låg i slutet av elledningen. När det åskade och blixtrade skadades det ofta nåt hemma. Ibland small det bara till och eluttagen tex i köket splittrades, telefonuttagen slogs sönder och vi blev utan elström. Pappa satte upp en åskledare vid närmaste elstolpen men det hjälpte knappt .V i sprang ofta ut och satte oss i bilen när det åskade som värst. Vi hade hört att bil skyddade mot nedslag.

Men vilket skådespel det var. Med skräckblandad förtjusning såg vi blixtarna som  lyste upp  himlen..

En annan variant/fenomen av blixtar var det vi kallade för kornblixt. Såg det vid ett enda tillfälle. Skulle skotta ner halm till djuren från ladugårdsvinden  när en lysande boll stor som en mindre fotboll rullade in genom ena fönstret och försvann ut genom uppkörningsporten på andra sidan ladugården.   Den hade – tyckte jag då -en  rätt låg hastighet  . Har inte förstått riktigt hur en kornblixt uppkommer men mamma sa alltid att den ar ofarlig, var inte lika het som en vanlig blixt.

Har senare förstått att fenomenet inte var en kornblixt, men vad det var vet jag inte.