Nu är året 1972 och jag känner mej vuxen, vill bilda familj, börja arbeta och skapa mej en framtid. Min barndom är över, många av mina gamla relationer är över. Sörjer på intet sätt att ungdomstiden är över. Ser däremot fram mot vad som ska komma-
Vad kommer att hända efter 1972 ??????????????????
Får fundera över om det är nåt att skriva om. Visst finns det historier att skriva om, – barnen Tobias och Elin, skoterturerna, friluftslivet. Våra resor till olika länder. Mitt förhållande till kampen i jobbet att fäder att ta del i barnens liv- att ta ut föräldrapenning, betala underhåll till sina barn när skilsmässan var ett faktum. Men även likheter med 70- talets språkbruk när det gäller nutidens politiska uttrycksmedel. Politiken år 2017 med främlingsrädsla, hat mot invandrargrupper. Politiker som ifrågasätter legitimitet hos andra, press, opinioner.
Episoder från mitt arbete, ett arbete som betytt mycket för mig. Min flyttning via Arjeplog, Mullsjö , Övik och nu sist Barsta. Varför detta flyttande, görande som styrt mitt liv?
Det jag lärt mig under skrivandet av den här boken är att minnena är många , att om jag inte skriver ner dom nu så kommer de att vara borta. Hur vill jag att mitt liv ska avslutas- i havet eller tryggt på land ?
Ju mer jag skrivit, tagit fram bilder har jag insett att jag främst vänder mig till mina och andra barn och barnbarn för att beskriva hur livet tedde sig före TV:ns , spelens, datorns tid. Tror inte att vi hade det ” tråkigare ” då än barn under 2000-talet.
Ärligt talat skulle jag vilja fortsätta skriva även om det bara var för min skull.
Vill i första hand tacka mina föräldrar Tyra och John för att de ” skapat ” mig så att jag vågat skriva denna bok. Utan dom, deras stöd i ungdomstiden skulle jag aldrig blivit den jag blev och blivit fri nog att ” Våga ” skriva. Synd bara att jag inte frågade dom mer om vad dom upplevt.
En maning till alla som har möjlighet. Be föräldrar, vänner att prata om hur de upplevt livet. Bottnandet i historien är viktig även för framtiden.